Att känna det jag känner

Alla människor vill ha bekräftelse. Vi ser oss omkring och söker efter ett bevis på att det vi gör och säger är rätt.
Vi ser på de runtomkring och analyserar. "Hon verkar hålla med mig, alltså måste det jag sa vara sant". "Han slänger också sina mjölkpaket i den soptunnan. Då gör jag nog rätt".
Men vad händer då om man upptäcker att det inte alls finns stöd för vad man just sa eller gjorde? Om människor skakar på huvudet och undrar om man är dum i huvudet?
Känner du igen en sån situation? Ville du gömma dig och sjunka genom jorden? Eller höll du huvudet högt och gick därifrån, säker på dig själv?
Vad händer då om det sker om och om igen - att du inte är som alla andra?

När jag hamnar i en situation där jag överrumplas av mina känslor, tittar jag mig omkring. Jag söker efter bekräftelse. Blev de andra också ledsna när lejonkungens pappa dog? Blev min kompis också helt tagen av den musiken och skulle min bästis också bli ledsen om hon gjorde bort sig?
Jag söker. Precis som många andra. Men vad händer då när man ständigt finner att folk ruskar på huvudet och frågar vad det är för fel på dig. Varför blir just du så ledsen, så glad, så tagen, så arg så....mycket???

Många, precis som jag, har funnit att det sällan är tillåtet att känna. folk säger att man överdriver, hittar på, dramatiserar, leker döende svanen...och nån stans där så börjar man själv tvivla på om man verkligen känner det man känner. Eller kanske vill jag bara synas och få uppmärksamhet?

Så när känslorna blir så starka och intensiva eller smärtsamma, hamnar man i ett tillstånd där man helt enkelt stänger av. Man stänger av för att det är förbjudet.
Och jag ser inget. Hör inget. Vet inget...Jag känner inget.

Det går inte riktigt att beskriva, men när nån som jag alltid översköljs av intensiva känslor, finner man en dag att man inte längre känner nåt.
Och om man trots allt känner nåt, kan man inte beskriva vad.
Det är detta man kallar för ångest.

Ångest är ingen känsla. Snarare ett undvikande av vad man egentligen känner, en definition av kampen som utspelar sig när man håller tillbaka det som egentligen finns där.

Till sist har man ingen koll på vad man känner. Eller vad man vill. eller tycker.
Vill du leva eller dö?
är du glad eller ledsen?
Mår du bra eller dåligt?

Jag fick lära om. Börja på nytt.
När jag började förstå vilka känslor vi människor har, varför de finns och vad det är bra för, började jag också förstå vad jag egentligen kände. Jag kunde sätta ord på det. Jag kände mig ledsen, glad, skamsen, arg, rädd...

Jag har inte ångest längre. Väldigt sällan.
jag kämpar inte längre för att inte känna. Jag är det jag är. Har det jag har.
Men jag ser mig omkring, söker bekräftelse.
Och så märker jag att jag inte reagerar som många andra. Jag ser att jag blir förtvivlad när andra blir ledsna. Att jag flyger på rosa moln, när andra blir uppmuntrade, att jag vill sjunka genom jorden när andra tycker det är pinsamt.
Men det gör mig ingenting. För jag vet vad jag känner och jag vet att det är okay.

Rädsla för glädjen

Jag trodde att jag hade tappat lite av min inspiration, men tänker jag efter har jag mycket idéer och skapande i mig. Lust att förändra, att förundras, att förlösa alla mina idéer.
Det är inte där skon klämmer. Problemet är att jag i någon slags uppgiven suck står med händerna hängandes utefter kroppen, stirrar framåt och i en utandning hoppas på att idéerna förverkligar sig själva.

En spännande sommar och höst går mig till mötes. Och den upprymdhet jag borde känna, har snarare förvandlats till en stort vakuum och kväver syret i mitt inre. Och utan syre kan idéerna inte växa och stannar därför upp, sirrar tillbaka på min uppgivna kropp och suckar åter.

Ibland kommer glädjen, inför det kommande, till liv. Pirrar till i magen. Och ett bubblande skratt letar sig upp genom halsen, men sväljs någonstans på vägen och blir till ett tryck över mina stämband. Därför att jag räds lyckan. För mig kommer glädje alltid hand i hand med rädsla. En bävan som får mig att må illa.
Lärdomen jag tagit i livet förtäljer att hopplösheten gagnar mig bäst. För när jag hoppas på något stort och blir utlovad stor lycka, och denna inte sker, förs jag sakta ner i ett mörker. Lika djup som lyckan var hög. Men låter jag mig inte känna något, om jag håller alla löften ifrån mig och observerar dem som tomt prat, kanske jag kan bli överraskad. För förväntar jag mig det värsta, blir även det näst sämsta, bra.

Men med ständig värk och rädsla i min själ, blir mitt sinne mörkt. Och mörkret omsluter mig och i kampen mot hopp och glädje, i rädsla för att bli sårad, faller jag in i en sorts apati.
Och stirrande framåt, med händerna längs min kropp. Beklagligt suckande och tomma ord, missar jag allt det som jag inte behöver rädslas.

Därför måste jag våga vara glad. Jag måste ta risken att falla djupt. Och passa på att glädjas så länge det är möjligt. Våga lyfta mina händer och låta munnen le. Finna ro i min blick och låta själen vila.
För jag vill inte missa mitt liv och de glädjeämnen jag har, bara för att jag är rädd att bli sårad.
Men jag ska inte ta i för mycket. Jag låter mig helt enkelt tro att jag kommer bli besviken. Jag låter mig tro att glädjen kommer tas ifrån mig. Men tills dess ska ni nog se; jag kommer vara glad och längta efter vad sommaren och hösten har att erbjuda. Och jag ger mig själv glädjen som gåva, som en tröst ifall livet väljer andra vägar än dom jag hoppas på.

Att leva OCH känna

Jag ställs varje dag på prov. Allt jag lärt mig måste jag ta till vara.
Varje dag är en kamp. Åtminstone känns det så just nu.
Jag kämpar med min ilska. Jag kämpar mot min sorg och ibland, kämpar jag även emot livet.
Det är kanske inte rätt. Livet ska levas, inte kämpas mot. Men ibland gör det bara så ont. Orättvisan hinner ikapp. Det tar tag i mig, drar ner mina fötter och klöser och klöser tills det bara finns benslamsor kvar.
Det värker så i mitt hjärta. Av längtan och sorg river det i min själ. Ett barn. Och nu är det så tomt. En tomhet som fyller hela mig. Och den låter mig inte vila, för även i min djupaste sömn, förföljer den mig.
Så jag ställs åter igen på prov. Och jag tar till alla knep jag vet. Jag tänder ett ljus, dricker te, läser en trevlig blaska som skingrar mina tankar för en stund.
Jag dammsuger, går ut med soporna. Jag lagar mat och diskar nästan direkt. Jag ringer en vän, talar om allt och inget. Jag äter godis och tar ett bad. Planerar morgondagens outfit och sminkning då jag ska gå på konsert. Och jag tränar och tränar och distraherar och distraherar. Men så vet jag också...det hjälper bara ett tag. Tills värsta stormen lagt sig. För det är sen den riktiga utmaningen kommer – att ha känslan, bekräfta att den finns och sen bara vara i den. Utan att distrahera. Utan att mota bort. Utan att värdera.
Bara vara.
Och jag ska kela med den. Vara i den. Acceptera att den finns...
Låter det svårt? Då har du inte hört vad som kommer näst.
För samtidigt som jag ska uppleva vad jag känner, ska jag samtidigt leva.
Det är därför jag varje dag ställs på prov!

DBT

Just nu sitter jag och filar lite på vad jag ska säga imorgon. En föreläsning igen. Och jag är lika nervös som alltid.

Jag ser fram emot det dock. Mycket.

Hur som helst, så har jag en del frågor jag brukar utgå ifrån när jag ska tala. I detta sammanhang är en av dem "Hur har DBT hjälpt mig". Det är svårt att svara på det. Tiden räcker inte till. Men jag kom över en text jag skrev för ett tag sen, som jag vill dela med mig av.

"För mig handlar DBT mycket om förstående och insikt i varför människan gör som hon gör. DBT normaliserar beteenden, tankar och känslor och ökar förståelsen för vårt handlande. Men DBT jobbar även för att ändra beteendet. Trots att jag kan förstå mitt handlande, behöver det inte betyda att jag handlat rätt. Trots att jag förstår varför jag känner som jag gör, behöver dit inte betyda att känslan är adekvat i sammanhanget.
Jag har fått hjälp att acceptera mig själv och andra. Att helt enkelt bara se allt för det det är och jag vet att detta inte behöver betyda att jag tycker att det är bra eller att jag håller med, men att acceptans är en förutsättning för att komma vidare och göra något åt det som är jobbigt.

Jag har också lärt mig att trots att det är skönt när andra visar förståelse för mig, ska jag inte förvänta mig att få höra det från någon annan. Jag har låtit andra bestämma så mycket över om jag är en bra människa eller en dålig människa. Om jag gör rätt eller fel. Det är bra att lyssna på detta, men jag har lärt mig att inte alltid sträva efter bekräftelse från andra. Jag måste giltiggöra mina egna tankar, känslor och upplevelser. Om jag dessutom får validering utifrån, är detta ett plus.

Människor kommer och går i vårt liv. En del blir kvar. Andra inte. Vilka relationer som tar slut och vilka som består, vet vi egentligen inte. Den enda relation vi vet finns kvar genom hela livet, är den till oss själva. Och om jag ska kunna ha en bra relation till mig själv, som senare kan avspeglas på relationer till min omgivning, behöver jag öka min förståelse för mina egna tankar, känslor och upplevelser. Och när jag möter motgångar, sådant som JAG upplever som motgångar, kommer jag förhoppningsvis kunna visa förståelse för mig själv och stärka mitt eget liv så att jag kan gå i min värderiktning och göra det som betyder något för just mig!"

En bra dag helt enkelt

När våren kommer, släpper inte bara värken i kroppen utan även en del i själen. Det gör mig gott med värme, sol och fågelkvitter. Hur gärna jag än vill erkänna att jag påverkas så av vädret, så är det ett faktum. Och samtidigt som det gör mig lite rädd, så gläds jag åt det eftersom våren kommer smygande.

I min rabatt, som grävdes upp och ner i höstas, tittar det nu upp skott av påsklilja och krokus. Alla barn på gården är ute och leker och i helgen kände jag en doft av grillning. Och på nåt sätt känns det som om en påminnelse om att oavsett hur kall vintern har varit, kommer våren och sommaren alltid tillbaka. Det gäller bara att hålla ut.

Jag har fått mycket gjort idag – kanske en bidragande orsak till min positiva attityd. Pusselbitar börjar läggas på plats, saker jag oroat mig för, börjar lösa sig och lite av den börda jag haft på mina axlar, lyfts av.

Men eftersom jag lever, då kommer det alltid nya utmaningar att ta itu med. Och en av dem är den föreläsning jag ska hålla nästa vecka.

Trots att jag gjort det så många gånger nu, blir jag ändå nervös. Och denna gång, kanske mer än annars. Myndigheter skrämmer mig något. Det bara är så. Känslan av att alltid bli granskad i sömmarna, avklädd och naken med risk för kritik om hur jag är skapad. Alltså…riktigt så illa är det inte, men känslan lever kvar från så många tillfällen med dåligt bemötande. Men denna gång så är dom där för att lyssna. Och denna gång så är det jag som får lära. Och kanske, kanske kan jag även få vara med att bidra till en större förståelse och ett bättre bemötande mot alla dem som är som jag…

Beröring och lycka

Jag blir uppriktigt rörd av alla kommentarer jag får på denna blogg. Rörd på flera sätt.
Dels att det ens är någon som läser och dels för att det jag skriver verkar beröra. Men framför allt blir jag BErörd. Så många människor som mår så dåligt. Och så många människor som blivit vända ryggen av sjukvården.
Min erfarenhet skiljer sig inte från andras. Jag har blivit avvisad, hånad och förolämpad av dem jag vänt mig till i nöden. Dom som borde veta och dom som borde visa förståelse för "sånna som jag".
Jag vet hur det är att kräla på botten, inte få luft och närmast i panik sprattla med armar och ben innan luften tagit slut.
Men jag vet också hur det är att ha sjunkit till botten, för att där ta avtramp, en spark mot hård sten, för att få kraft uppåt mot ytan.
Med denna metafor kan jag knappast säga att jag nu befinner mig på torr mark, men jag flyter på ytan och håller huvudet över vattennivån och det händer att jag finner en plats att vila på.

Jag är helt och hållet ärlig när jag skriver om hur jobbigt livet kan vara. Jag är helt sann när jag berättar om min kamp. Men jag är också ärlig när jag säger att det finns ett hopp om framtiden. Och jag vill att du ska veta det - det kan bli bättre.

För tre år sen skulle jag aldrig kunnat tro att mitt liv någonsin skulle kunna vara värt att leva. Jag trodde aldrig att smärtan hade en ände. Men så nu sitter jag i mitt hem, med min make sovandes, kylskåpet fyllt av maten jag köpt och en färdig diskmaskin.
Jag är lycklig. Inte hela tiden. Men jag är lycklig.
Livet drabbar mig liksom alla andra. Jag har svåra tider. Men jag har också bra.
Så jag är lycklig. Och det är inte för den man som sover vid min sida. Inte heller för att min familj har stöttat mig genom allt. Jag är inte lycklig för att jag kan ringa mina vänner. Jag är lycklig för att jag kämpar och jag ger aldrig upp!
Alla dom jag älskar, hjälper mig att kämpa på när vardagen är tuff. Men det är jag som kämpar och det är i slutändan jag, bara jag, som väljer att göra det jag gör.

Livet är mitt. Bara mitt.

En tomhet

Det fanns en tid för länge sen, då jag alltid sov bort bekymmer. Jag gömde mig under täcket, släckte lampan och lät mig föras in i en tomhet. Jag ville slippa allt som var svårt och gjorde ont, men jag missade samtidigt livet.

Jag sov för att livet var svårt och det blev svårt för att jag sov. Efter stor kamp, kunde jag slutligen häva denna destruktiva cirkel. Men ibland finns ingen annan utväg, än att sova för att få nya krafter. Så i lördags natt gick jag till sömns och först måndag morgon steg jag upp igen. Helt slut av detta kaos, fanns det denna gång inte mycket annat att göra. Jag gillar inte att jag gjorde det, men att jag sov så här länge en gång, betyder inte att jag alltid måsta sova – ett tankesätt jag lärt mig i DBT.

Vilket ”återfall” man än har, stort som smått, så betyder inte det att man åter igen måste hamna i sina destruktiva mönster. Man får bara betrakta det, se att det skedde, validera det och sedan ta nya tag. Så det är vad jag försöker göra. Ta nya tag….Jag önskar bara att jag visste hur det skulle gå till.

Må hända att jag just ny tycks vara lite bitter och allmänt trött på livet. Om du tror det, så är du inte helt fel ute. Men det är stor skillnad på att känna så och därmed ge upp, eller att känna så och fortsätta kämpa. För mig är detta det yttersta dialektiska förhållandet. Att tycka att livet är svårt OCH att leva. Och jag tänker låta dialektiken färga hela mitt liv.

Jag vill sova mer OCH jag tänker gå upp

Jag vill inte jobba OCH jag tänker gå till jobbet

Jag är trött på att kämpa OCH jag tänker fortsätta

Så jag sov bort en dag i mitt liv. Om det var nödvändigt eller inte kan diskuteras. Men idag är det en ny dag och denna dag tänker jag leva i fullt ut och först till natten tänker jag låt mig föras in i denna trygga tomhet och sova för att få kraft till nya dagar.

Jag vill ha ett ordnat kaos...

Kaos. Finns det ett annat ord som bättre skulle passa in? Så mycket och så lite i mitt huvud. Allt på samma gång. Total förvirring råder i mitt liv.
Kaos och ingenting passar in. Inte ens jag själv...

Jag är så tacksam för allt jag fått lära mig. Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan de verktyg jag fått. Men trots att jag kan hantera min vardag, är livet fortfarande allt annat än greppbart. Inte för att jag tror att jag någonsin kommer kunna greppa dess hela omfång, men...
Lite naivt kanske. Jag tänkte mig att jag vid denna tid skulle kunna hålla livet i min hand, titta på det och känna en trygghet i att vad som än händer, klarar jag att hantera det. På ett eller annat sätt.
Och kanske är det dumt, men jag tror på sätt och vis fortfarande det. Jag vet bara inte hur det kommer gå till.
Och jag skräms av känslan jag har. Jag räds all denna ovisshet och jag skälver inför att jag inte vet någonting om min morgondag.
Det är fyra veckor sen jag förstod att vi kanske inte kan bo kvar här. Det är snart tre veckor sen jag fick veta att det barn jag bar på, inte längre fanns och en vecka sen jag fick veta att jobbet jag älskar, måste förändras. Som om allt jag stått för allt jag stått på, stöttat mig mot, plötsligt rycktes undan.
Så nu ligger jag på marken. Skavsår på mina händer och knän. Och jag gråter. Gråter lika mycket för att jag blev rädd, som för att det gjorde ont.
Det betyder inte att jag inte kommer resa mig upp igen, men jag önskar ibland att det fanns en vänlig famn som tar mig i min onda hand, blåser på mina sår och stryker mig över huvudet. Jag önskar att det fanns nån annan än jag själv som lät mig först gråta ut och sedan sa att allt kommer bli bra. Att någon skulle tvätta mina skrubbsår så att de inte infekterade mitt liv
Men jag tröstar mig själv och försöker ta hand om allt jag är och har. Kanske kan jag då bara vila i detta kaos...

Jag har många gånger tänk tanken att slopa denna blogg. Jag har inte skrivit på 1½ år och jag har egentligen ingenting att skriva.
Men så fick jag idag ett mail - en kommentar på denna sida och jag tänker att jag kanske skulle ta upp bloggandet igen?
Låt mig göra ett försök, så får vi se vart det leder...
 
Nu är det snart två år sen jag för gott slutade med alla mediciner. Jag är så tacksam för jag har aldrig mått så bra som när jag slutade. Missförstå mig inte. Jag vet att mediciner kan hjälpa och jag känner flera personer som fått en lättare vardag tack vare medicinering.
Hos mig finns det dock ingenting att medicinera...
 
Jag har många gånger önskat att det fanns ett mirakelpiller, en genväg, en snabb väg för att mitt liv skulle bli lättare att leva. Det var därför jag så lättvindigt tog vart enda recept som skrevs ut, högtidligt svalde tabletterna och hoppades på ett nytt liv.
Jag ville bli hjälpt och jag ville gärna få hjälpen serverad på ett fat (eller ett recept). Dock blev jag inte bättre, men när jag framförde mina tankar och upplevelser till läkarna, fick jag svaret att jag skulle må ännu sämre utan medicin. Så jag fortsatte att knapra piller.
Det gick så långsamt. Jag märkte inte ens hur jag sjönk djupare och djupare in i en dimma. Jag märkte det inte alls, men det gjorde min omgivning. Jag blev trögtänkt och trött. Jag blev slö i tanke och kropp. Till och med mitt röstläge förändrade sig.
Sen alla biverkningar. Förutom illamående, huvudvärk och alla andra otrevligheter, var det värsta att jag på ganska kort tid gick upp över 40 kilo.
 
Så 40 kilo tyngre, 5 år av experimenterande av SSRI-preparat och många krossade förhoppningar om ett lättare liv, tog jag saken i egna händer - jag slutade!
Jag gjorde så som man absolut INTE ska göra, och jag rekommenderar det inte till någon, men jag slutade över en dag.
 
Det är vida känt att många med IPS (emotionell instabil personlighetsstörning) ofta har en samsjuklighet. Medicinering kan då vara lägligt. Men SSRI (selektiva serotonin upptagningshämmare) kan ju omöjligen hjälpa mig. Jag har inget kemiskt problem som gör det svårt att leva. Jag har nog varken för lite eller för mycket serotonin. Jag har helt enkelt en personlighet. En väldigt känslig personlighet som tillsammans med en invaliderande uppväxtmiljö, inte har givit mig de rätta redskapen för att hantera livet och allt vad det innebär.
 
2 år har gått och jag skulle ljuga om jag sa att det har varit lätt. Men en sak vet jag; Nu, över 22 kilo lättare, mer klartänkt och alert i så väl tanke som kropp, är jag på väg att få det liv jag så länge önskat. Och det var inte på grund av några mediciner, utan tack vare att jag lärt mig de redskap och färdigheter jag borde kunnat för länge sen....