Jag har många gånger tänk tanken att slopa denna blogg. Jag har inte skrivit på 1½ år och jag har egentligen ingenting att skriva.
Men så fick jag idag ett mail - en kommentar på denna sida och jag tänker att jag kanske skulle ta upp bloggandet igen?
Låt mig göra ett försök, så får vi se vart det leder...
 
Nu är det snart två år sen jag för gott slutade med alla mediciner. Jag är så tacksam för jag har aldrig mått så bra som när jag slutade. Missförstå mig inte. Jag vet att mediciner kan hjälpa och jag känner flera personer som fått en lättare vardag tack vare medicinering.
Hos mig finns det dock ingenting att medicinera...
 
Jag har många gånger önskat att det fanns ett mirakelpiller, en genväg, en snabb väg för att mitt liv skulle bli lättare att leva. Det var därför jag så lättvindigt tog vart enda recept som skrevs ut, högtidligt svalde tabletterna och hoppades på ett nytt liv.
Jag ville bli hjälpt och jag ville gärna få hjälpen serverad på ett fat (eller ett recept). Dock blev jag inte bättre, men när jag framförde mina tankar och upplevelser till läkarna, fick jag svaret att jag skulle må ännu sämre utan medicin. Så jag fortsatte att knapra piller.
Det gick så långsamt. Jag märkte inte ens hur jag sjönk djupare och djupare in i en dimma. Jag märkte det inte alls, men det gjorde min omgivning. Jag blev trögtänkt och trött. Jag blev slö i tanke och kropp. Till och med mitt röstläge förändrade sig.
Sen alla biverkningar. Förutom illamående, huvudvärk och alla andra otrevligheter, var det värsta att jag på ganska kort tid gick upp över 40 kilo.
 
Så 40 kilo tyngre, 5 år av experimenterande av SSRI-preparat och många krossade förhoppningar om ett lättare liv, tog jag saken i egna händer - jag slutade!
Jag gjorde så som man absolut INTE ska göra, och jag rekommenderar det inte till någon, men jag slutade över en dag.
 
Det är vida känt att många med IPS (emotionell instabil personlighetsstörning) ofta har en samsjuklighet. Medicinering kan då vara lägligt. Men SSRI (selektiva serotonin upptagningshämmare) kan ju omöjligen hjälpa mig. Jag har inget kemiskt problem som gör det svårt att leva. Jag har nog varken för lite eller för mycket serotonin. Jag har helt enkelt en personlighet. En väldigt känslig personlighet som tillsammans med en invaliderande uppväxtmiljö, inte har givit mig de rätta redskapen för att hantera livet och allt vad det innebär.
 
2 år har gått och jag skulle ljuga om jag sa att det har varit lätt. Men en sak vet jag; Nu, över 22 kilo lättare, mer klartänkt och alert i så väl tanke som kropp, är jag på väg att få det liv jag så länge önskat. Och det var inte på grund av några mediciner, utan tack vare att jag lärt mig de redskap och färdigheter jag borde kunnat för länge sen....