Jag vill ha ett ordnat kaos...

Kaos. Finns det ett annat ord som bättre skulle passa in? Så mycket och så lite i mitt huvud. Allt på samma gång. Total förvirring råder i mitt liv.
Kaos och ingenting passar in. Inte ens jag själv...

Jag är så tacksam för allt jag fått lära mig. Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan de verktyg jag fått. Men trots att jag kan hantera min vardag, är livet fortfarande allt annat än greppbart. Inte för att jag tror att jag någonsin kommer kunna greppa dess hela omfång, men...
Lite naivt kanske. Jag tänkte mig att jag vid denna tid skulle kunna hålla livet i min hand, titta på det och känna en trygghet i att vad som än händer, klarar jag att hantera det. På ett eller annat sätt.
Och kanske är det dumt, men jag tror på sätt och vis fortfarande det. Jag vet bara inte hur det kommer gå till.
Och jag skräms av känslan jag har. Jag räds all denna ovisshet och jag skälver inför att jag inte vet någonting om min morgondag.
Det är fyra veckor sen jag förstod att vi kanske inte kan bo kvar här. Det är snart tre veckor sen jag fick veta att det barn jag bar på, inte längre fanns och en vecka sen jag fick veta att jobbet jag älskar, måste förändras. Som om allt jag stått för allt jag stått på, stöttat mig mot, plötsligt rycktes undan.
Så nu ligger jag på marken. Skavsår på mina händer och knän. Och jag gråter. Gråter lika mycket för att jag blev rädd, som för att det gjorde ont.
Det betyder inte att jag inte kommer resa mig upp igen, men jag önskar ibland att det fanns en vänlig famn som tar mig i min onda hand, blåser på mina sår och stryker mig över huvudet. Jag önskar att det fanns nån annan än jag själv som lät mig först gråta ut och sedan sa att allt kommer bli bra. Att någon skulle tvätta mina skrubbsår så att de inte infekterade mitt liv
Men jag tröstar mig själv och försöker ta hand om allt jag är och har. Kanske kan jag då bara vila i detta kaos...