Jag blir uppriktigt rörd av alla kommentarer jag får på denna blogg. Rörd på flera sätt.
Dels att det ens är någon som läser och dels för att det jag skriver verkar beröra. Men framför allt blir jag BErörd. Så många människor som mår så dåligt. Och så många människor som blivit vända ryggen av sjukvården.
Min erfarenhet skiljer sig inte från andras. Jag har blivit avvisad, hånad och förolämpad av dem jag vänt mig till i nöden. Dom som borde veta och dom som borde visa förståelse för "sånna som jag".
Jag vet hur det är att kräla på botten, inte få luft och närmast i panik sprattla med armar och ben innan luften tagit slut.
Men jag vet också hur det är att ha sjunkit till botten, för att där ta avtramp, en spark mot hård sten, för att få kraft uppåt mot ytan.
Med denna metafor kan jag knappast säga att jag nu befinner mig på torr mark, men jag flyter på ytan och håller huvudet över vattennivån och det händer att jag finner en plats att vila på.
Jag är helt och hållet ärlig när jag skriver om hur jobbigt livet kan vara. Jag är helt sann när jag berättar om min kamp. Men jag är också ärlig när jag säger att det finns ett hopp om framtiden. Och jag vill att du ska veta det - det kan bli bättre.
För tre år sen skulle jag aldrig kunnat tro att mitt liv någonsin skulle kunna vara värt att leva. Jag trodde aldrig att smärtan hade en ände. Men så nu sitter jag i mitt hem, med min make sovandes, kylskåpet fyllt av maten jag köpt och en färdig diskmaskin.
Jag är lycklig. Inte hela tiden. Men jag är lycklig.
Livet drabbar mig liksom alla andra. Jag har svåra tider. Men jag har också bra.
Så jag är lycklig. Och det är inte för den man som sover vid min sida. Inte heller för att min familj har stöttat mig genom allt. Jag är inte lycklig för att jag kan ringa mina vänner. Jag är lycklig för att jag kämpar och jag ger aldrig upp!
Alla dom jag älskar, hjälper mig att kämpa på när vardagen är tuff. Men det är jag som kämpar och det är i slutändan jag, bara jag, som väljer att göra det jag gör.
Livet är mitt. Bara mitt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar