När våren kommer, släpper inte bara värken i kroppen utan även en del i själen. Det gör mig gott med värme, sol och fågelkvitter. Hur gärna jag än vill erkänna att jag påverkas så av vädret, så är det ett faktum. Och samtidigt som det gör mig lite rädd, så gläds jag åt det eftersom våren kommer smygande.
I min rabatt, som grävdes upp och ner i höstas, tittar det nu upp skott av påsklilja och krokus. Alla barn på gården är ute och leker och i helgen kände jag en doft av grillning. Och på nåt sätt känns det som om en påminnelse om att oavsett hur kall vintern har varit, kommer våren och sommaren alltid tillbaka. Det gäller bara att hålla ut.
Jag har fått mycket gjort idag – kanske en bidragande orsak till min positiva attityd. Pusselbitar börjar läggas på plats, saker jag oroat mig för, börjar lösa sig och lite av den börda jag haft på mina axlar, lyfts av.
Men eftersom jag lever, då kommer det alltid nya utmaningar att ta itu med. Och en av dem är den föreläsning jag ska hålla nästa vecka.
Trots att jag gjort det så många gånger nu, blir jag ändå nervös. Och denna gång, kanske mer än annars. Myndigheter skrämmer mig något. Det bara är så. Känslan av att alltid bli granskad i sömmarna, avklädd och naken med risk för kritik om hur jag är skapad. Alltså…riktigt så illa är det inte, men känslan lever kvar från så många tillfällen med dåligt bemötande. Men denna gång så är dom där för att lyssna. Och denna gång så är det jag som får lära. Och kanske, kanske kan jag även få vara med att bidra till en större förståelse och ett bättre bemötande mot alla dem som är som jag…
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar