Att leva OCH känna

Jag ställs varje dag på prov. Allt jag lärt mig måste jag ta till vara.
Varje dag är en kamp. Åtminstone känns det så just nu.
Jag kämpar med min ilska. Jag kämpar mot min sorg och ibland, kämpar jag även emot livet.
Det är kanske inte rätt. Livet ska levas, inte kämpas mot. Men ibland gör det bara så ont. Orättvisan hinner ikapp. Det tar tag i mig, drar ner mina fötter och klöser och klöser tills det bara finns benslamsor kvar.
Det värker så i mitt hjärta. Av längtan och sorg river det i min själ. Ett barn. Och nu är det så tomt. En tomhet som fyller hela mig. Och den låter mig inte vila, för även i min djupaste sömn, förföljer den mig.
Så jag ställs åter igen på prov. Och jag tar till alla knep jag vet. Jag tänder ett ljus, dricker te, läser en trevlig blaska som skingrar mina tankar för en stund.
Jag dammsuger, går ut med soporna. Jag lagar mat och diskar nästan direkt. Jag ringer en vän, talar om allt och inget. Jag äter godis och tar ett bad. Planerar morgondagens outfit och sminkning då jag ska gå på konsert. Och jag tränar och tränar och distraherar och distraherar. Men så vet jag också...det hjälper bara ett tag. Tills värsta stormen lagt sig. För det är sen den riktiga utmaningen kommer – att ha känslan, bekräfta att den finns och sen bara vara i den. Utan att distrahera. Utan att mota bort. Utan att värdera.
Bara vara.
Och jag ska kela med den. Vara i den. Acceptera att den finns...
Låter det svårt? Då har du inte hört vad som kommer näst.
För samtidigt som jag ska uppleva vad jag känner, ska jag samtidigt leva.
Det är därför jag varje dag ställs på prov!