Det fanns en tid för länge sen, då jag alltid sov bort bekymmer. Jag gömde mig under täcket, släckte lampan och lät mig föras in i en tomhet. Jag ville slippa allt som var svårt och gjorde ont, men jag missade samtidigt livet.
Jag sov för att livet var svårt och det blev svårt för att jag sov. Efter stor kamp, kunde jag slutligen häva denna destruktiva cirkel. Men ibland finns ingen annan utväg, än att sova för att få nya krafter. Så i lördags natt gick jag till sömns och först måndag morgon steg jag upp igen. Helt slut av detta kaos, fanns det denna gång inte mycket annat att göra. Jag gillar inte att jag gjorde det, men att jag sov så här länge en gång, betyder inte att jag alltid måsta sova – ett tankesätt jag lärt mig i DBT.
Vilket ”återfall” man än har, stort som smått, så betyder inte det att man åter igen måste hamna i sina destruktiva mönster. Man får bara betrakta det, se att det skedde, validera det och sedan ta nya tag. Så det är vad jag försöker göra. Ta nya tag….Jag önskar bara att jag visste hur det skulle gå till.
Må hända att jag just ny tycks vara lite bitter och allmänt trött på livet. Om du tror det, så är du inte helt fel ute. Men det är stor skillnad på att känna så och därmed ge upp, eller att känna så och fortsätta kämpa. För mig är detta det yttersta dialektiska förhållandet. Att tycka att livet är svårt OCH att leva. Och jag tänker låta dialektiken färga hela mitt liv.
Jag vill sova mer OCH jag tänker gå upp
Jag vill inte jobba OCH jag tänker gå till jobbet
Jag är trött på att kämpa OCH jag tänker fortsätta
Så jag sov bort en dag i mitt liv. Om det var nödvändigt eller inte kan diskuteras. Men idag är det en ny dag och denna dag tänker jag leva i fullt ut och först till natten tänker jag låt mig föras in i denna trygga tomhet och sova för att få kraft till nya dagar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
jag blir rädd för din text. och jag känner något som får mig att gråta. för jag mår så. för jag är så,
jag är 25 idag. så många år jag förlorat, pga samma samma samma samma skiiit. jag gråter nu. jag blir påmind för vilket skit jag går igenom när jag vet att jag endast JAG kan förändra lite. men det är inte sant det heller. eller jo, det kanske är så. eller så nu har jag faktiskt ingen aning. I´m lost
"Sara;- Have I gone mad?
Sara; -I´m afraid so. You´re entirely bonkers. But I´ll tell you a secret. The best people are."
önskar bara människor inte var så rädda för att vara sig själva. de måste se ut på ett sätt, de måste klä sig på ett sätt, prata på ett sätt. men är jag, jag och alla mina JAG.
Säga rakt ut vad jag går igenom, så backar de.
Vem har jag vid min sida. Ingen, inte ens mig själv
Skicka en kommentar