Att leva OCH känna

Jag ställs varje dag på prov. Allt jag lärt mig måste jag ta till vara.
Varje dag är en kamp. Åtminstone känns det så just nu.
Jag kämpar med min ilska. Jag kämpar mot min sorg och ibland, kämpar jag även emot livet.
Det är kanske inte rätt. Livet ska levas, inte kämpas mot. Men ibland gör det bara så ont. Orättvisan hinner ikapp. Det tar tag i mig, drar ner mina fötter och klöser och klöser tills det bara finns benslamsor kvar.
Det värker så i mitt hjärta. Av längtan och sorg river det i min själ. Ett barn. Och nu är det så tomt. En tomhet som fyller hela mig. Och den låter mig inte vila, för även i min djupaste sömn, förföljer den mig.
Så jag ställs åter igen på prov. Och jag tar till alla knep jag vet. Jag tänder ett ljus, dricker te, läser en trevlig blaska som skingrar mina tankar för en stund.
Jag dammsuger, går ut med soporna. Jag lagar mat och diskar nästan direkt. Jag ringer en vän, talar om allt och inget. Jag äter godis och tar ett bad. Planerar morgondagens outfit och sminkning då jag ska gå på konsert. Och jag tränar och tränar och distraherar och distraherar. Men så vet jag också...det hjälper bara ett tag. Tills värsta stormen lagt sig. För det är sen den riktiga utmaningen kommer – att ha känslan, bekräfta att den finns och sen bara vara i den. Utan att distrahera. Utan att mota bort. Utan att värdera.
Bara vara.
Och jag ska kela med den. Vara i den. Acceptera att den finns...
Låter det svårt? Då har du inte hört vad som kommer näst.
För samtidigt som jag ska uppleva vad jag känner, ska jag samtidigt leva.
Det är därför jag varje dag ställs på prov!

DBT

Just nu sitter jag och filar lite på vad jag ska säga imorgon. En föreläsning igen. Och jag är lika nervös som alltid.

Jag ser fram emot det dock. Mycket.

Hur som helst, så har jag en del frågor jag brukar utgå ifrån när jag ska tala. I detta sammanhang är en av dem "Hur har DBT hjälpt mig". Det är svårt att svara på det. Tiden räcker inte till. Men jag kom över en text jag skrev för ett tag sen, som jag vill dela med mig av.

"För mig handlar DBT mycket om förstående och insikt i varför människan gör som hon gör. DBT normaliserar beteenden, tankar och känslor och ökar förståelsen för vårt handlande. Men DBT jobbar även för att ändra beteendet. Trots att jag kan förstå mitt handlande, behöver det inte betyda att jag handlat rätt. Trots att jag förstår varför jag känner som jag gör, behöver dit inte betyda att känslan är adekvat i sammanhanget.
Jag har fått hjälp att acceptera mig själv och andra. Att helt enkelt bara se allt för det det är och jag vet att detta inte behöver betyda att jag tycker att det är bra eller att jag håller med, men att acceptans är en förutsättning för att komma vidare och göra något åt det som är jobbigt.

Jag har också lärt mig att trots att det är skönt när andra visar förståelse för mig, ska jag inte förvänta mig att få höra det från någon annan. Jag har låtit andra bestämma så mycket över om jag är en bra människa eller en dålig människa. Om jag gör rätt eller fel. Det är bra att lyssna på detta, men jag har lärt mig att inte alltid sträva efter bekräftelse från andra. Jag måste giltiggöra mina egna tankar, känslor och upplevelser. Om jag dessutom får validering utifrån, är detta ett plus.

Människor kommer och går i vårt liv. En del blir kvar. Andra inte. Vilka relationer som tar slut och vilka som består, vet vi egentligen inte. Den enda relation vi vet finns kvar genom hela livet, är den till oss själva. Och om jag ska kunna ha en bra relation till mig själv, som senare kan avspeglas på relationer till min omgivning, behöver jag öka min förståelse för mina egna tankar, känslor och upplevelser. Och när jag möter motgångar, sådant som JAG upplever som motgångar, kommer jag förhoppningsvis kunna visa förståelse för mig själv och stärka mitt eget liv så att jag kan gå i min värderiktning och göra det som betyder något för just mig!"

En bra dag helt enkelt

När våren kommer, släpper inte bara värken i kroppen utan även en del i själen. Det gör mig gott med värme, sol och fågelkvitter. Hur gärna jag än vill erkänna att jag påverkas så av vädret, så är det ett faktum. Och samtidigt som det gör mig lite rädd, så gläds jag åt det eftersom våren kommer smygande.

I min rabatt, som grävdes upp och ner i höstas, tittar det nu upp skott av påsklilja och krokus. Alla barn på gården är ute och leker och i helgen kände jag en doft av grillning. Och på nåt sätt känns det som om en påminnelse om att oavsett hur kall vintern har varit, kommer våren och sommaren alltid tillbaka. Det gäller bara att hålla ut.

Jag har fått mycket gjort idag – kanske en bidragande orsak till min positiva attityd. Pusselbitar börjar läggas på plats, saker jag oroat mig för, börjar lösa sig och lite av den börda jag haft på mina axlar, lyfts av.

Men eftersom jag lever, då kommer det alltid nya utmaningar att ta itu med. Och en av dem är den föreläsning jag ska hålla nästa vecka.

Trots att jag gjort det så många gånger nu, blir jag ändå nervös. Och denna gång, kanske mer än annars. Myndigheter skrämmer mig något. Det bara är så. Känslan av att alltid bli granskad i sömmarna, avklädd och naken med risk för kritik om hur jag är skapad. Alltså…riktigt så illa är det inte, men känslan lever kvar från så många tillfällen med dåligt bemötande. Men denna gång så är dom där för att lyssna. Och denna gång så är det jag som får lära. Och kanske, kanske kan jag även få vara med att bidra till en större förståelse och ett bättre bemötande mot alla dem som är som jag…

Beröring och lycka

Jag blir uppriktigt rörd av alla kommentarer jag får på denna blogg. Rörd på flera sätt.
Dels att det ens är någon som läser och dels för att det jag skriver verkar beröra. Men framför allt blir jag BErörd. Så många människor som mår så dåligt. Och så många människor som blivit vända ryggen av sjukvården.
Min erfarenhet skiljer sig inte från andras. Jag har blivit avvisad, hånad och förolämpad av dem jag vänt mig till i nöden. Dom som borde veta och dom som borde visa förståelse för "sånna som jag".
Jag vet hur det är att kräla på botten, inte få luft och närmast i panik sprattla med armar och ben innan luften tagit slut.
Men jag vet också hur det är att ha sjunkit till botten, för att där ta avtramp, en spark mot hård sten, för att få kraft uppåt mot ytan.
Med denna metafor kan jag knappast säga att jag nu befinner mig på torr mark, men jag flyter på ytan och håller huvudet över vattennivån och det händer att jag finner en plats att vila på.

Jag är helt och hållet ärlig när jag skriver om hur jobbigt livet kan vara. Jag är helt sann när jag berättar om min kamp. Men jag är också ärlig när jag säger att det finns ett hopp om framtiden. Och jag vill att du ska veta det - det kan bli bättre.

För tre år sen skulle jag aldrig kunnat tro att mitt liv någonsin skulle kunna vara värt att leva. Jag trodde aldrig att smärtan hade en ände. Men så nu sitter jag i mitt hem, med min make sovandes, kylskåpet fyllt av maten jag köpt och en färdig diskmaskin.
Jag är lycklig. Inte hela tiden. Men jag är lycklig.
Livet drabbar mig liksom alla andra. Jag har svåra tider. Men jag har också bra.
Så jag är lycklig. Och det är inte för den man som sover vid min sida. Inte heller för att min familj har stöttat mig genom allt. Jag är inte lycklig för att jag kan ringa mina vänner. Jag är lycklig för att jag kämpar och jag ger aldrig upp!
Alla dom jag älskar, hjälper mig att kämpa på när vardagen är tuff. Men det är jag som kämpar och det är i slutändan jag, bara jag, som väljer att göra det jag gör.

Livet är mitt. Bara mitt.