Det gör ont att leva

Det gör ont att tänka på hur mycket tid jag har lagt ner på nån som gjorde mig så mycket ont.
Det är svårt att tänka på hur mycket jag gav och hur lite jag fick tillbaka.

Jag skriver inte för att du ska tycka synd om mig. Jag behöver bara berätta. Låta värden veta att du inte är ensam, eller din vän. Eller din syster. Eller nån annan du har kär. Jag är med där jag också. Har blivit slagen, hatad, förnedrad, lurad...

...jag har känt känslan. Skammen. Låtit den komma över mig, smygande. Låtit den skära i mitt hjärta, tittat hur det blöder, se hur allt liv runnit ur mina händer när jag förgäves försökt hålla Skammen borta.

Jag har levt med den. Vetskapen. Vetskapen om min värdelöshet. Med min existensiella ångest. Vetskapen om att nån annnan borde få ta min plats. Nån annan förtjänar den. Det gör inte jag....

Jag vet att allt är annorlunda nu. Jag vet att jag inte behöver skämmas. Men ändå. det gör fortfarande ont. Det gör tillochmed ont att bli så älskad som jag är nu...även om jag inte riktigt vågar tro på det. Inte vågar hoppas att det denna gång kommer bli annorlunda...Jag vågar bara inte. För sen, när smällen kommer. När den första örfilen sveper över min kind, då kommer smärtan tillbaka....men om jag inte tror, inte vågar hoppas, så gör det inte ont. Då VET jag....att det var sant, vart enda ord...var enda ord Han sa till mig...då vet jag...att jag inte längre har någonting att göra på denna jord...i denna tid. Det gör ont att leva...........