Det fanns en tid för länge sen, då jag alltid sov bort bekymmer. Jag gömde mig under täcket, släckte lampan och lät mig föras in i en tomhet. Jag ville slippa allt som var svårt och gjorde ont, men jag missade samtidigt livet.
Jag sov för att livet var svårt och det blev svårt för att jag sov. Efter stor kamp, kunde jag slutligen häva denna destruktiva cirkel. Men ibland finns ingen annan utväg, än att sova för att få nya krafter. Så i lördags natt gick jag till sömns och först måndag morgon steg jag upp igen. Helt slut av detta kaos, fanns det denna gång inte mycket annat att göra. Jag gillar inte att jag gjorde det, men att jag sov så här länge en gång, betyder inte att jag alltid måsta sova – ett tankesätt jag lärt mig i DBT.
Vilket ”återfall” man än har, stort som smått, så betyder inte det att man åter igen måste hamna i sina destruktiva mönster. Man får bara betrakta det, se att det skedde, validera det och sedan ta nya tag. Så det är vad jag försöker göra. Ta nya tag….Jag önskar bara att jag visste hur det skulle gå till.
Må hända att jag just ny tycks vara lite bitter och allmänt trött på livet. Om du tror det, så är du inte helt fel ute. Men det är stor skillnad på att känna så och därmed ge upp, eller att känna så och fortsätta kämpa. För mig är detta det yttersta dialektiska förhållandet. Att tycka att livet är svårt OCH att leva. Och jag tänker låta dialektiken färga hela mitt liv.
Jag vill sova mer OCH jag tänker gå upp
Jag vill inte jobba OCH jag tänker gå till jobbet
Jag är trött på att kämpa OCH jag tänker fortsätta
Så jag sov bort en dag i mitt liv. Om det var nödvändigt eller inte kan diskuteras. Men idag är det en ny dag och denna dag tänker jag leva i fullt ut och först till natten tänker jag låt mig föras in i denna trygga tomhet och sova för att få kraft till nya dagar.
tisdag 30 mars 2010
fredag 26 mars 2010
Jag vill ha ett ordnat kaos...
Kaos. Finns det ett annat ord som bättre skulle passa in? Så mycket och så lite i mitt huvud. Allt på samma gång. Total förvirring råder i mitt liv.
Kaos och ingenting passar in. Inte ens jag själv...
Jag är så tacksam för allt jag fått lära mig. Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan de verktyg jag fått. Men trots att jag kan hantera min vardag, är livet fortfarande allt annat än greppbart. Inte för att jag tror att jag någonsin kommer kunna greppa dess hela omfång, men...
Lite naivt kanske. Jag tänkte mig att jag vid denna tid skulle kunna hålla livet i min hand, titta på det och känna en trygghet i att vad som än händer, klarar jag att hantera det. På ett eller annat sätt.
Och kanske är det dumt, men jag tror på sätt och vis fortfarande det. Jag vet bara inte hur det kommer gå till.
Och jag skräms av känslan jag har. Jag räds all denna ovisshet och jag skälver inför att jag inte vet någonting om min morgondag.
Det är fyra veckor sen jag förstod att vi kanske inte kan bo kvar här. Det är snart tre veckor sen jag fick veta att det barn jag bar på, inte längre fanns och en vecka sen jag fick veta att jobbet jag älskar, måste förändras. Som om allt jag stått för allt jag stått på, stöttat mig mot, plötsligt rycktes undan.
Så nu ligger jag på marken. Skavsår på mina händer och knän. Och jag gråter. Gråter lika mycket för att jag blev rädd, som för att det gjorde ont.
Det betyder inte att jag inte kommer resa mig upp igen, men jag önskar ibland att det fanns en vänlig famn som tar mig i min onda hand, blåser på mina sår och stryker mig över huvudet. Jag önskar att det fanns nån annan än jag själv som lät mig först gråta ut och sedan sa att allt kommer bli bra. Att någon skulle tvätta mina skrubbsår så att de inte infekterade mitt liv
Men jag tröstar mig själv och försöker ta hand om allt jag är och har. Kanske kan jag då bara vila i detta kaos...
Kaos och ingenting passar in. Inte ens jag själv...
Jag är så tacksam för allt jag fått lära mig. Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan de verktyg jag fått. Men trots att jag kan hantera min vardag, är livet fortfarande allt annat än greppbart. Inte för att jag tror att jag någonsin kommer kunna greppa dess hela omfång, men...
Lite naivt kanske. Jag tänkte mig att jag vid denna tid skulle kunna hålla livet i min hand, titta på det och känna en trygghet i att vad som än händer, klarar jag att hantera det. På ett eller annat sätt.
Och kanske är det dumt, men jag tror på sätt och vis fortfarande det. Jag vet bara inte hur det kommer gå till.
Och jag skräms av känslan jag har. Jag räds all denna ovisshet och jag skälver inför att jag inte vet någonting om min morgondag.
Det är fyra veckor sen jag förstod att vi kanske inte kan bo kvar här. Det är snart tre veckor sen jag fick veta att det barn jag bar på, inte längre fanns och en vecka sen jag fick veta att jobbet jag älskar, måste förändras. Som om allt jag stått för allt jag stått på, stöttat mig mot, plötsligt rycktes undan.
Så nu ligger jag på marken. Skavsår på mina händer och knän. Och jag gråter. Gråter lika mycket för att jag blev rädd, som för att det gjorde ont.
Det betyder inte att jag inte kommer resa mig upp igen, men jag önskar ibland att det fanns en vänlig famn som tar mig i min onda hand, blåser på mina sår och stryker mig över huvudet. Jag önskar att det fanns nån annan än jag själv som lät mig först gråta ut och sedan sa att allt kommer bli bra. Att någon skulle tvätta mina skrubbsår så att de inte infekterade mitt liv
Men jag tröstar mig själv och försöker ta hand om allt jag är och har. Kanske kan jag då bara vila i detta kaos...
onsdag 24 mars 2010
Jag har många gånger tänk tanken att slopa denna blogg. Jag har inte skrivit på 1½ år och jag har egentligen ingenting att skriva.
Men så fick jag idag ett mail - en kommentar på denna sida och jag tänker att jag kanske skulle ta upp bloggandet igen?
Låt mig göra ett försök, så får vi se vart det leder...
Nu är det snart två år sen jag för gott slutade med alla mediciner. Jag är så tacksam för jag har aldrig mått så bra som när jag slutade. Missförstå mig inte. Jag vet att mediciner kan hjälpa och jag känner flera personer som fått en lättare vardag tack vare medicinering.
Hos mig finns det dock ingenting att medicinera...
Jag har många gånger önskat att det fanns ett mirakelpiller, en genväg, en snabb väg för att mitt liv skulle bli lättare att leva. Det var därför jag så lättvindigt tog vart enda recept som skrevs ut, högtidligt svalde tabletterna och hoppades på ett nytt liv.
Jag ville bli hjälpt och jag ville gärna få hjälpen serverad på ett fat (eller ett recept). Dock blev jag inte bättre, men när jag framförde mina tankar och upplevelser till läkarna, fick jag svaret att jag skulle må ännu sämre utan medicin. Så jag fortsatte att knapra piller.
Det gick så långsamt. Jag märkte inte ens hur jag sjönk djupare och djupare in i en dimma. Jag märkte det inte alls, men det gjorde min omgivning. Jag blev trögtänkt och trött. Jag blev slö i tanke och kropp. Till och med mitt röstläge förändrade sig.
Sen alla biverkningar. Förutom illamående, huvudvärk och alla andra otrevligheter, var det värsta att jag på ganska kort tid gick upp över 40 kilo.
Så 40 kilo tyngre, 5 år av experimenterande av SSRI-preparat och många krossade förhoppningar om ett lättare liv, tog jag saken i egna händer - jag slutade!
Jag gjorde så som man absolut INTE ska göra, och jag rekommenderar det inte till någon, men jag slutade över en dag.
Det är vida känt att många med IPS (emotionell instabil personlighetsstörning) ofta har en samsjuklighet. Medicinering kan då vara lägligt. Men SSRI (selektiva serotonin upptagningshämmare) kan ju omöjligen hjälpa mig. Jag har inget kemiskt problem som gör det svårt att leva. Jag har nog varken för lite eller för mycket serotonin. Jag har helt enkelt en personlighet. En väldigt känslig personlighet som tillsammans med en invaliderande uppväxtmiljö, inte har givit mig de rätta redskapen för att hantera livet och allt vad det innebär.
2 år har gått och jag skulle ljuga om jag sa att det har varit lätt. Men en sak vet jag; Nu, över 22 kilo lättare, mer klartänkt och alert i så väl tanke som kropp, är jag på väg att få det liv jag så länge önskat. Och det var inte på grund av några mediciner, utan tack vare att jag lärt mig de redskap och färdigheter jag borde kunnat för länge sen....
Men så fick jag idag ett mail - en kommentar på denna sida och jag tänker att jag kanske skulle ta upp bloggandet igen?
Låt mig göra ett försök, så får vi se vart det leder...
Nu är det snart två år sen jag för gott slutade med alla mediciner. Jag är så tacksam för jag har aldrig mått så bra som när jag slutade. Missförstå mig inte. Jag vet att mediciner kan hjälpa och jag känner flera personer som fått en lättare vardag tack vare medicinering.
Hos mig finns det dock ingenting att medicinera...
Jag har många gånger önskat att det fanns ett mirakelpiller, en genväg, en snabb väg för att mitt liv skulle bli lättare att leva. Det var därför jag så lättvindigt tog vart enda recept som skrevs ut, högtidligt svalde tabletterna och hoppades på ett nytt liv.
Jag ville bli hjälpt och jag ville gärna få hjälpen serverad på ett fat (eller ett recept). Dock blev jag inte bättre, men när jag framförde mina tankar och upplevelser till läkarna, fick jag svaret att jag skulle må ännu sämre utan medicin. Så jag fortsatte att knapra piller.
Det gick så långsamt. Jag märkte inte ens hur jag sjönk djupare och djupare in i en dimma. Jag märkte det inte alls, men det gjorde min omgivning. Jag blev trögtänkt och trött. Jag blev slö i tanke och kropp. Till och med mitt röstläge förändrade sig.
Sen alla biverkningar. Förutom illamående, huvudvärk och alla andra otrevligheter, var det värsta att jag på ganska kort tid gick upp över 40 kilo.
Så 40 kilo tyngre, 5 år av experimenterande av SSRI-preparat och många krossade förhoppningar om ett lättare liv, tog jag saken i egna händer - jag slutade!
Jag gjorde så som man absolut INTE ska göra, och jag rekommenderar det inte till någon, men jag slutade över en dag.
Det är vida känt att många med IPS (emotionell instabil personlighetsstörning) ofta har en samsjuklighet. Medicinering kan då vara lägligt. Men SSRI (selektiva serotonin upptagningshämmare) kan ju omöjligen hjälpa mig. Jag har inget kemiskt problem som gör det svårt att leva. Jag har nog varken för lite eller för mycket serotonin. Jag har helt enkelt en personlighet. En väldigt känslig personlighet som tillsammans med en invaliderande uppväxtmiljö, inte har givit mig de rätta redskapen för att hantera livet och allt vad det innebär.
2 år har gått och jag skulle ljuga om jag sa att det har varit lätt. Men en sak vet jag; Nu, över 22 kilo lättare, mer klartänkt och alert i så väl tanke som kropp, är jag på väg att få det liv jag så länge önskat. Och det var inte på grund av några mediciner, utan tack vare att jag lärt mig de redskap och färdigheter jag borde kunnat för länge sen....
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)