Paniken steg inom mig när jag tittade på fotografier. Är det sanning eller lägger kameran på tio kilo? Paniken gjorde att jag bara tvärt slutatde med alla mina mediciner och oops, det gör jag inte om. Abstinensen har varit outhärdlig. Jag har vaknat av mina egna tankar som snurrar liksom ett mantra i huvudet. Mins saker jag inte kom ihåg och tja....det var budläskigt. Men nu har jag efter B:s råd, börjat igen och jag mår redan mycket bättre.
Men när jag mådde så där illa, skrev jag en metafor....kan man väl säga....Här kommer den;
Hon fann honom och gav honom allt.
Han gav henne lite men fick mer tusenfalt
Han tog allt han fick och gav inget tillbaka.
Men ångrade sig sen och tog Henne till maka.
Dom älskar varandra och låter kärleken flöda 
Ibland gör de det lätt, ibland med möda.
Daggdroppar vilar i grodbaldens kärna
Dom älskar med varandra. Dom gör det gärna
Solen ler åt allt som skett
Och gudarna över deras kärlek lett
Sommarbrisar smeker deras hud
Hon i sin klänning, han i sin skrud
Men hon kommer med sitt hjärta med en reva
Kommer hon verkligen få leva?
Hon håller sitt hjärta hårt i sin hand
Tänk om allt kan bli bra, hon undrar ibland.
Hon är lycklig och har aldrig haft det så bra.
Men trots det så minns hon allt vad djävulen sa.
Det smärtar i bröstet och blodet rinner.
Glädjen så sakta försvinner.
Hon glömmer snabbt att allt var gott
Och hon glömmer bort allt som hon av Honom fått.
Se, Hon gråter i hemlighet.
Varför? Ingen förutan hon som vet.
Djävulen viskar onda ting i hennes öra.
Sånt som ingen människa vill höra.
Men hon lyssnar tillsist och förstår,
Det är djävulen som ser till hur hon mår.
Ondskan finns och hon gråter sig till söms.
Hon kommer gråta tills hjärtat töms.
Så sitter hon i mörkret tom på tårar
Kvar finns bara skammen mot dem hon sårar.Hmm...det var tankar från en sån som mig.....Men som sagt. Nu mår jag toppen och ser fram emot vad dagen har att ge ;) Ha det toppen! / En borderline
