Rädsla för glädjen

Jag trodde att jag hade tappat lite av min inspiration, men tänker jag efter har jag mycket idéer och skapande i mig. Lust att förändra, att förundras, att förlösa alla mina idéer.
Det är inte där skon klämmer. Problemet är att jag i någon slags uppgiven suck står med händerna hängandes utefter kroppen, stirrar framåt och i en utandning hoppas på att idéerna förverkligar sig själva.

En spännande sommar och höst går mig till mötes. Och den upprymdhet jag borde känna, har snarare förvandlats till en stort vakuum och kväver syret i mitt inre. Och utan syre kan idéerna inte växa och stannar därför upp, sirrar tillbaka på min uppgivna kropp och suckar åter.

Ibland kommer glädjen, inför det kommande, till liv. Pirrar till i magen. Och ett bubblande skratt letar sig upp genom halsen, men sväljs någonstans på vägen och blir till ett tryck över mina stämband. Därför att jag räds lyckan. För mig kommer glädje alltid hand i hand med rädsla. En bävan som får mig att må illa.
Lärdomen jag tagit i livet förtäljer att hopplösheten gagnar mig bäst. För när jag hoppas på något stort och blir utlovad stor lycka, och denna inte sker, förs jag sakta ner i ett mörker. Lika djup som lyckan var hög. Men låter jag mig inte känna något, om jag håller alla löften ifrån mig och observerar dem som tomt prat, kanske jag kan bli överraskad. För förväntar jag mig det värsta, blir även det näst sämsta, bra.

Men med ständig värk och rädsla i min själ, blir mitt sinne mörkt. Och mörkret omsluter mig och i kampen mot hopp och glädje, i rädsla för att bli sårad, faller jag in i en sorts apati.
Och stirrande framåt, med händerna längs min kropp. Beklagligt suckande och tomma ord, missar jag allt det som jag inte behöver rädslas.

Därför måste jag våga vara glad. Jag måste ta risken att falla djupt. Och passa på att glädjas så länge det är möjligt. Våga lyfta mina händer och låta munnen le. Finna ro i min blick och låta själen vila.
För jag vill inte missa mitt liv och de glädjeämnen jag har, bara för att jag är rädd att bli sårad.
Men jag ska inte ta i för mycket. Jag låter mig helt enkelt tro att jag kommer bli besviken. Jag låter mig tro att glädjen kommer tas ifrån mig. Men tills dess ska ni nog se; jag kommer vara glad och längta efter vad sommaren och hösten har att erbjuda. Och jag ger mig själv glädjen som gåva, som en tröst ifall livet väljer andra vägar än dom jag hoppas på.