Varför kan du inte va normal?

Under hela min uppväxt fick jag sagt till mig att jag inte var som alla andra. Detta sas dock inte på ett positivt sätt. Jag var konstig och underlig. Jobbig och självisk. Så som det kan vara att ”inte va normal”. Jag kämpar varje dag. Få människor vet vad jag kämpar. Jag kämpar med varje tanke, med varje ord jag har. Nu för tiden går det lite lättare att ta sig upp ur sängen, men nästan varje kväll har jag ångest över att det snart är en ny dag. ”nya möjligheter” säger många. Kanske. Men för mig är varje dag en ny plåga med att kämpa för varje tanke och ord. Jag skäms över mina tankar. Visst gör jag det. Men likt förbaskat har jag dem. De maler i mitt huvud. Ett enda stort ”varför”. Hur länge kommer jag orka? Känns som om människor granskar varje ord jag tar i min mun. Sparar dem ett tag, för att sedan ge dem tillbaka då jag inget annat kan göra än att ta emot. Och så mera skam. Varför kan du inte va normal? Jag önskar jag kunde. Jag önskar att jag var det. Om alla var ett instrument, tex. En blockflöjt, önskar jag att jag också var det. Men jag ”är en tvärflöjt”, säger min psykolog. ”Det är svårare att spela på, men när man kan den, låter det mycket vackrare”. Må vara så. Men jag vill inte vara en satans tvärflöjt. Jag vill vara normal…som alla andra. Jag lider. Ibland högt, men oftast i tystnad. Fokuserar på alla framsteg jag gör. Berättar om dem så andra får veta. Säger hur bra jag har det och hur bra jag mår. Ingen vet hur jag känenr när jag går till sängs. Ingen vet när jag hatar. Eller när jag utaggerar det….ingen vet. Vågar ingenting säga. Inte till dem som står mig nära. Inte till någon. Så i min stillhet, i det tysta, plågas jag av att inte vara normal. Jag hatar allt som är jag. Mina tankar. Mina känslor. Min kropp. Jag gör egentligen inget gott. Vore inte jorden bättre utan mig? Vem skulle sakna att jag var borta? Tar kanske ett tag att vänja mig. Jag är påflygande och klamrar mig fast. Men efter saknaden och tomrumet efter att ingen längre tjatar, skulle nån sakna mig då? Jag tror inte det. Jag avundas dem som inte känner mig. De slipper leva tillsammans med mit fastklamrande och tjatande. Tillochmed dem som står mig nära, behöver inte ens utstå det jag utstår varje dag. Ett ständligt liv tillsammans med….mig själv! Och så patetsikt det är sen…att jag sitter här och skriver och tycker synd om mig själv. Som om jag har det svårast ti världen och som om ingen tyckte om mig….inte tror jag att det är så. Så kanske inte verkligheten ser ut. Men det spelar egentligen ingen roll. För det är inte vad som sägs i mitt huvud. För där är det dunkelt. Varför kan du inte va normal? Som om jag eftersträvade att vara så jobbig som möjligt. Som om mitt liv gick ut på att klamra mig fast vid människor för att sedan plåga dem i det oändliga? Förlåt du som undrar. Men jag är inte normal.